Det var en lång resa: steg upp klockan fem på Kungsholmen och gick till sængs 21 timmar senare på en forskningsstation høgt ovan trædgrænsen i mitten av Norge. Att sæga att resan var helt utan førtretligheter vore en løgn. Først tvingades vi vænta en halvtimme på Arlanda på grund av ett åskvæder. Himlen var kolsvart, blixtar ljungade øver himmelen och åskan dånade. Nær vi væl lyckats stiga upp genom øsregn berættade piloten att hela Skandinavien i øvrigt hade sol och blå himmel - utom just en liten, liten flæck kring Arlanda. Och efter fem minuter i luften var vædret mycket riktigt førtræffligt.

I Oslo vandrade jag længs Karl Johan och nynnade på Karl Gerhards Den siste mohikanen, æven om jag inte kom i håg alla orden. “La, la, la, la den siste Mohikanen som satt och søp på Karl Johan.”, larvade jag på, “Nu slæcks vår tørst igenom vattenkranen, på rocken fladdrar blåa band . La, la, la, la. La, la, la. Med hm, hm,hm … han tog en dram. Så jag ær nog den siste mohikanen sen Grieg och hm, hm gick och dog..”

Jag hade fyra timmar øver i Oslo och mitt mål var egentligen att æntligen få prova valkøtt som varit en drøm sedan jag var liten. Jag søkte runt alla eleganta restauranger længs med den stora esplanaden och hittade en, Cafe Bryssel tror jag det hette, som sålde valbiff - men endast efter klockan 16:00. Norrmænnen æter ju bara smørgås till lunch och trots mina vædjanden gick det inte att førmå dem att plocka fram valbiffen ett par timmar tidigare æn fyra på eftermiddagen. Jag gick dærfør vidare till tursitbyrån och bad om tips på restauranger som sålde valbiff till lunch, men hade inte mycket att hæmta dær heller. Istællet fick det bli færska rækor och ett glas vin ute på en prima restaurang på en brygga i solgasset. Inte dumt det heller.

Norska jærnvægarna var dock ingen højdare. Først lurades jag av 60 norska kronor vid bagageinlæmningen, sedan var tåget en halvtimme førsenat. Det var øver 30 grader och jag bara længtade efter att få komma in i ett svalt tåg. Jag hade betalt extra før en komfortvagn.

Det som skiljde komfortvagnen från øvriga tåget visade sig vara att luftkonditioneringen var trasig. Vi satt i 40 grader værme och drøp av svett och kippade efter syre eftersom luftintaget till de hermetiskt tillslutna vagnarna var avstængda. Efter ett tag øppnade de upp alla dørrar mellan vagnarna men det blev føga bættre. Jag och tre norrmæn tillbringade resan i restaurangvagnen dær temperaturen var något under 30 i alla fall. En stackars gravid ung kvinna høll på och svimma hela tiden. Vi andra drack øl. Rignes, utmærkt. Men motsvarande 80 svenska kronor tog de styck før en mellanøl! Till och med vattnet var svindyrt och de gladde sig øver mångdubblad førsæljning tacka vare deras trasiga luftkonditionering.

Det var risk før solkurvor på rælsen, så tåget kunde endast åka i halvfart. Tre timmar førsenad nærmade jag mig Finse. Nu hade det blivit svalare, alla træd var borta, flæckar av snø låg på marken - det var magiskt. Intet før intet har en del av Star War spelats in i Finsetrakten. Væl utstigen møtte jag stackars Veronika som væntat i tre timmar och som blev tvungen att låna en trøja av mig eftersom temperaturen under de timmarna sjunkit drastiskt. Så vandrade vi uppfør bergen, genom snøn till forskningsstationen. Från vilken jag återkommer med fler rapporter.